Det finns ett brett utbud av PVC-stabilisatorer, vanligtvis klassificerade efter deras kemiska sammansättning och primära ingredienser; Vanliga typer inkluderar bly-baserade stabilisatorer, metalltvålar, organotennstabilisatorer, kalcium-zinkkompositstabilisatorer och stabilisatorer för sällsynta-jordarmar. Bly-baserade stabilisatorer-som tribasiskt blysulfat och dibasiskt blyfosfit-ger utmärkt termisk stabilitet och långtids-stabiliserande effekter, och har historiskt använts flitigt i produkter som PVC-rör, kablar och profiler. Men på grund av de miljö- och hälsorisker som är förknippade med bly och dess föreningar, har deras användning blivit alltmer begränsad i takt med att miljöbestämmelser och produktsäkerhetsstandarder har skärpts. Metalltvålstabilisatorer inkluderar primärt kalciumstearat, zinkstearat och bariumstearat; dessa används vanligtvis i kombination, eftersom synergistiska effekter mellan olika metalltvålar kan förbättra PVC:s termiska stabilitet.
Organotennstabilisatorer är tenn-innehållande organiska föreningar kända för sin överlägsna termiska stabilitet och transparens, vilket gör dem särskilt lämpliga för transparenta PVC-produkter. Under PVC-bearbetning hämmar de effektivt termisk nedbrytning och minimerar missfärgning, vilket leder till att de ofta används i transparenta ark, filmer och andra högklara PVC-produkter. Kalcium-zinkkompositstabilisatorer representerar ett av de vanligaste blyfria-stabiliseringssystemen idag; de är främst baserade på kalcium- och zinksalter, med hjälpstabilisatorer, antioxidanter och smörjmedel tillsatta beroende på den specifika applikationen. Jämfört med traditionella bly-baserade stabilisatorer ger kalcium-zinkkompositer bättre miljöprestanda och används i allt större utsträckning i PVC-rör, profiler, ledningar och kablar och flexibla PVC-produkter.
Stabilisatorer för sällsynta-jordar har fått stor uppmärksamhet de senaste åren; de fungerar primärt genom att interagera med de aktiva ämnen som genereras under den termiska nedbrytningen av PVC, vilket fördröjer materialnedbrytningen. Förutom de huvudkategorier som nämnts ovan, använder den praktiska produktionen även organiska hjälpstabilisatorer, epoxiderade föreningar och olika kompositstabiliseringssystem. Eftersom olika stabilisatorer erbjuder distinkta fördelar när det gäller initial färg,-långvarig termisk stabilitet, transparens, väderbeständighet och processegenskaper, är formuleringar sällan beroende av en enda stabilisator; istället använder de kombinationer som är skräddarsydda för den specifika PVC-hartstypen, bearbetningstemperaturen, avsedd användning och miljökrav. Genom att på lämpligt sätt välja och justera stabilisatorsystemet är det möjligt att förbättra livslängden och stabiliteten för slutprodukten samtidigt som PVC-bearbetningsprestanda bibehålls.

